Lagpoesi och amerikaner på besök

Foto: Ludvig Duregård

Som vanligt är det både en individuell tävling och en lagtävling på SM - men i år ser upplägget annorlunda ut. Lagen har anmält sig själva och kommer dessutom bli coachade av tre grymma Chicagopoeter.

 – Jag ser framför mig stående ovationer från början till slut, säger arrangören och poeten Olivia Bergdahl.

Den 24 - 27 maj är det dags. Förutom ett 40-tal individuella poeter kommer det i år komma 10 lag från Sverige och Norge (det är ju öppna svenska mästerskapen!) för att tävla om att bli årets lagmästare. Poeten, författaren och den tidigare SM-vinnaren Olivia Bergdahl är den som håller i trådarna. Så vad är egentligen skillnaden från tidigare år. Olivia har koll!

Hej Olivia! Hur funkar lagtävlingen egentligen?
– I år har vi för första gången skiljt den individuella tävlingen från lagtävlingen - tidigare har varje lag bestått av de fyra bästa poeterna på varje ort, och alltså varit helt slumpmässiga. I år har lagen själva fått anmäla sig som just lag, vilket innebär att de faktiskt känner varandra sen tidigare och har tid och möjlighet att repa in dikter innan SM börjar. Det har väl vart lite så innan att många lag har hetsrepat under själva SM-helgen för att hinna få ihop lagdikter - och då har kvaliteten varit lite skiftande. Själva tävlingen kommer dock gå till precis som innan - på torsdagen och fredagen är det lagbouts och sedan går de åtta lagen med bäst ranking vidare till lördagens final.

Ni har bjudit in tre poeter från Chicago, hur känns det?
– Askul känns det! De heter JW Basilo, Shelley Geiszler och Molly Meacham och är alla knutna till Chicago Slam Works (kolla chicagoslamworks.com). De har jobbat ihop som lag coachat av Marc Smith (alltså han som hittade på alltihop, alltså så nära källan man kan komma) - men det är ju inte anledningen till att de är inbjudna, utan för att de arbetar så otroligt fint och medvetet med kollektiv poesi. Själv träffade jag på dem första gången under de tyska nationella mästerskapen 2012, och har sedan varit och hälsat på ett par gånger i Chicago. Sist jag var över fick jag följa med på ett genrep till nån slags poesi/teaterföreställning och gick dit ytterst tveksam, hundra procent säker på att jag skulle få se nåt halvdant och lätt krystat och ramlade sedan därifrån helt översköljd över vad jag just varit med om - att det alltså var möjligt att kombinera spoken word med teater på ett rimligt sätt, och att det kändes precis lika (om inte mer) naturligt än vilken musikal som helst. Den gången följde jag också med en av poeterna ut i en skola, och såg hur de arbetade med spoken word där - den dagen jobbade de med framförande, vilket innebar att eleverna steg för steg fick pröva sig fram, av typen "testa att lyft ena armen när du säger det, hur känns det nu?" - varpå jag omedelbart bara: KOM TILL EUROPA OCH LÄR OSS DET HÄR!

Så, vad ska de göra på SM?
– Dels kommer de att kalibrera (vara förpoeter på) lagboutsen, men sen (och kanske framförallt) kommer de att hålla i workshops för de medverkande lagen. Jag tror uppriktigt att det den kollektiva poesin saknar i Sverige framförallt är reptid - att testa olika grejer, att bli lite regisserad, att prata om hur man kan göra. Jag har också uttryckligen bett dem mingla med alla närvarande, så att folk får känna lite fläkt från Atlanten under helgen - det tror jag gör alla människor gott.

Hur tror du att lagpoesin kommer bli i år?
– Jag ser framför mig stående ovationer från början till slut - publikens öppna förvånade ansikten och ett kollektivt: HERREGUD KAN DET VA SÅ HÄR BRA??? VARFÖR HAR VI INTE GJORT DET TIDIGARE?!?!?

Hur är det med dig, har du gjort mycket poesi med andra?
– Haha, näe... Eller en del, men det var länge sedan. Förra gången spoken word hade en liten glansperiod (alltså i mitten på 00-talet) hade jag en grupp tillsammans med Oskar Hanska och Matiss Silins, som vi kallade för Slammer. Vi uppträdde på en del festivaler och körde också en föreställning på Stadsteatern i Göteborg. Då jobbade vi mycket med att läsa i kör, byta snabbt emellan oss, läsa i kanon etc. Jag lyckades rota reda på lite inspelningar nu inför SM, och förutom att vi låter (samt är) tio år yngre är det inte så pjåkigt, med tanke på att vi då var rätt ensamma om att göra en sån grej. Det var egentligen efter min aktiva poetry slamperiod som det började satsas på lagtävlingen, och teampieces gjordes till obligatoriska inslag - så även om jag gjort några SM-teampieces med Göteborgslaget så var det då mer ansett som en kul grej, och ingenting nån tog alltför seriöst. Ett år hade vi en där alla i laget hade varsin vers som började "Jag vill...". Det resulterade i att jag knopade ihop "jag vill ha lite tyngd i mina kyssar/jag vill kyssas med gamla ryssar/oavsett om det är på allvar eller lek/vill jag citera en gammal grek" - som sedan blev en hel dikt. Ett annat år rabblade vi siffror, typ personnummer och telefonnummer och sånt.

Blir poesin annorlunda när den skrivs och framförs i grupp?
– Jag tänker att man kan jämföra det med en musiker - visst är det skillnad på en ensam liten gitarrtyp och om samma person bara drar med sig nån med en bas eller en tamburin, till och med en triangel kryddar rätt ordentligt. Jag tror att man däremot inte nödvändigtvis måste tänka att varje teampiece måste vara skriven av alla som framför den - snarare tvärtom. Om man inte är extremt samskrivna blir ju ofta kollektiva dikter rätt lika varandra - olika verser som följer på varandra skrivna av de enskilda poeterna på ett specifikt tema. Personligen är jag mer förtjust i att använda de olika rösterna just som instrument - alltså att texten i sig är en enhet medan rösterna (och kropparna) förstärker diktens rader.

Till sist, vad förväntar du dig av årets SM?
– Jag hoppas verkligen att det blir en sådan fest som bara ett SM i poetry slam kan vara - att poesin sträcker sig från de omöjliga höjderna till det omöjliga träsket längst ner på botten och att allt är okej. Att vi kan samlas kring texten och kring scenen och ha riktigt, riktigt roligt - att jag minst fyra gånger kommer få gåshud över hela kroppen, minst en gång kommer smyggråta och minst tre gånger skrattar som man gör när man inte kan hejda sig. Samt att folk åker därifrån och känner att de har blivit lite varmare som mänskor och lite bättre som poeter.

Tack Olivia! Framöver kommer ni få läsa mer om programmet, tävlingen och poetry slams historia – det är ju 20-årsjubileum.

Elvira Linderot